Allt började våren 2022. Den dagen var väldigt hetsig, vet inte ens hur jag klara mig ur den dagen. Morgonen började helt normalt, vaknade, fixade mig och packade min jobbväska samt mina skolsaker. Jag gick till skolan och sedan kom jag till jobbet runt 16 tiden, därefter jobbade jag i en reception och jag skulle stänga klockan 20.00.
Jag skriver till min bror vilken tid jag slutar och ber honom att komma och hämta mig då han brukar göra det. Jag vill köpa en cola från receptionen men saknade åtta kronor så jag skriver till honom och frågar om åtta kronor men får inget svar. Här oroar jag mig inte heller då det inte är ofta han svarar mig på sms utan han brukar bara läsa det.
Vid 19.30 fick jag en Instagram notis från en kille och jag kände två killar med likadana namn, min första tanke var att det var en gammal vän bara som ville höra av sig. Men när jag kommer in i konversationen så är det min brors bästa vän som har skrivit till mig om att han behöver mitt nummer och min nyckel samt att det är viktigt. Jag skickar mitt nummer och börjar oroa mig men tänker att det är lugnt för att han ska ringa mig. Han svarar inte och jag börjar övertänka om vad som kan ha hänt, därefter skriver han att han ska ringa om 15 minuter. Sedan frågar han också när jag slutar. Jag svarar honom och sedan väntar och under tiden jag väntar kunde jag inte sluta och tänka på vad som hänt, har han hamnat på sjukhus, blivit skjuten, krockat med bilen eller vad är det egentligen som hänt. Börjar oroa mig och försöker få tag på honom så mycket som möjligt. Men får inget svar, min brors vän ringer aldrig och till slut när jag har stängt hela anläggningen så får jag samtalet och jag blev så chockad för jag har övertänkt allt förutom detta. Min brors vän säger att det blivit stoppade av polisen och att det tagit in dem med att han var den enda som släpptes. Sedan att jag måste skynda mig hem för att jag skulle se om polisen redan varit där och gjort husrannsakan eller inte.
Jag rör mig hem med en arbetskollega och han börjar undra vad som egentligen sker för att jag är så stressad. Men jag åker buss i ca 15 minuter och får ett sms om att jag ska hoppa av och att min brors vän är där för att köra hem mig. Vi kommer fram och jag skyndar mig upp för trapporna och sekunden jag sätter in nyckeln och öppnar dörren ser jag att hela lägenheten är upp och ner och jag får panik över att min mamma är på väg hem och att polisen redan varit där. Min brors vän säger till mig att inte säga att polisen stoppat min bror utan att jag ska säga att han sover hos en vän samt att jag ska städa undan allt så att det ser normalt ut.
Jag städar i stress och panik och jag känner hur stressen tar över min kropp, frågorna börjar komma om vad det egentligen är om händer och vad min bror egentligen har gjort. Sedan hur jag ska berätta för min mamma utan att hon ska bli fundersam. Jag ringer mamma och berättar att min bror ska sova hos en vän och jag hör direkt att hon börjar bli fundersam men hon lägger inte mer energi på det. Jag lägger mig i min säng och har bokstavligen panik och kan inte andas, tänker att allt är över nu och att jag får lösa resten senare. Efter kanske 5 minuter hör jag hur någon plingar på och jag hoppar ur min säng och hoppas verkligen att det är mamma och jag kollar genom kikar hålet och ser att det är två poliser som står utanför dörren. Stressen kommer till mig om jag ska låtsas som att ingen är hemma eller om jag ska öppna men jag beslutar mig att öppna hellre att jag gör det och förbereder min mamma än att de kommer någon annan dag och att mamma är hemma själv.
Jag öppnar dörren och det frågar mig om mitt namn och om jag är släkt med min bror. Jag svarar ja och det frågar om de kan komma in. Genom en reflex frågar jag om de har tillstånd först för att komma in på grund av att det har varit här innan redan. Det visar mig och jag går bakåt och det kommer in. Min första tanke är att de är respektlösa då de kommer in med skor. Sedan så frågar de efter min mamma och jag säger att hon är påväg hem från jobbet det undrade hur långa tid de skulle ta för henne och komma hem och jag svarade inte ens jag bad om att få ringa henne då min mamma lider av panikångest och lätt får panikattacker och är rädd att hon ska få hjärtattack när hon ser att polisen är hemma hos oss. Först sa det nej men när jag förklarade och sa att jag kan visa att jag ringer min mamma så sa de att det var okej att ringa. Jag ringer i panik och vet inte hur jag ska förklara detta. Hon svarar och det första jag säger är att få inte panik mamma men jag hann inte ens sluta meningen innan hon frågade vad som hänt. Sedan när jag säger att polisen är här och att det tagit hennes son så tror hon att jag skojar med henne och att jag och min bror överraskar henne med något.
Hon tror mig verkligen inte hur mycket jag än försöker förklara tills jag ber en av poliserna att presentera sig i telefon. Mamma säger att jag är hemma om två minuter. Den ena polisen börjar kolla runt i lägenheten medan den andra börjar ställa mig frågor. Mamma kommer hem och jag ser redan att tårarna har runnit ner för hennes kind och får ännu mer stress och panik. Polisen går rakt på sak och börjar ställa henne frågor och märker att mammas panikattack börjar eskalera. Jag vet inte vad jag ska göra under denna situation så jag reser mig upp och hämtar ett glas vatten. Mamma fick panik och polisen bara pushade henne efter svar till slut blev jag arg och bad polisen ta en paus och låta henne andras för hon fick ingen luft. Polisen sneade mig och sedan sa att vi kan ta en paus på några minuter men han såg väldigt ilsken ut på grund av vad jag sa.
Polisen ger ingen information om var min bror är och om vad som hänt. Det enda de sa var att vi skulle ringa 11414 på morgonen och se om de kunde ge oss svar. Polisen går och mamma får ännu mer panik. Övertänker allt och förstår ingenting. Under denna period var min pappa i hemlandet också och han visste ju ingenting. Vi visste inte vad vi skulle göra. Sedan kom min brors vän och sa till oss att vi ska vänta i 72 timmar och se om han kommer ut för man är alltid häktad i 72 timmar och efter det kan man kanske släppas om det inte är en så stor grej. Mamma grät hela kvällen och ingen av oss fick sömn. Vi ringer 11414 på morgonen, minst 30 samtal fick de och vi fick inga svar alls om vad som kan ha skett. Hela dagen hade jag ångest, visste inte vilka jag kunde prata med och min mamma sa att vi skulle vara tysta om detta så de inte kommer ut. Dagen går och vi vet bara att han är anhållen.
Min kusin förstår att det är något som händer och jag visste inte om jag ska säga till henne eller inte men tillslut berättar jag vad som hände. Det går kanske två veckor och jag vet ingenting än men jag har fått kontakt med min brors advokat men vi visste fortfarande inte när han har förhandling. Men jag har fortfarande stress för hans skull då han skulle ta studenten och hans inlämningar är inte klara och polisen har tagit hans dator så jag kan inte komma in och på hans skolsaker för att skriva det åt honom.
Mamma ringer skolan och skyller på att han är fast i hemlandet med vår pappa. För pappa hade fastnat i vårt hemland på grund av att hans pass hade gått ut. Men skolan gick på den första veckan men efter det kom polisen till skolan för att kolla igenom hans skåp och därpå fattade det att vi ljög. Vi löste det med skolan och de skulle skicka in uppgifterna till häktet så att han kan göra klart det.
Tiden går och ingen vet än förutom min kusin, inte ens min pappa vet vad som hänt och en dag när jag är på väg hem så får jag en dålig magkänsla och det är inget bra tecken men jag släpper det. Men när jag kommer hem så hör jag hur min mamma pratar med min pappa och hur arg han är i telefon. Han skriker och ber mig ta telefonen och berätta allt jag vet och inte dölja något. Jag tar telefonen och går in i rummet och försöker lugna ner honom. Vi pratar och han är förbannad och förstår inte varför han gjort om han gjort det. Pappa sa till honom innan han åkte till hemlandet att han är mannen i huset och att han ska ta hand om mig och mamma. Men det gjorde han inte.
Vi började diskutera om pappa skulle försöka komma hem tidigare och vara med oss, men det enda problemet var hans pass som hade gått ut. Min farbror och mina kusiner fick reda på allt och det tycker att detta bara är sjukt och att det är hemskt. När allt händer så går jag i 2an på gymnasiet och jag är så stressad för jag har så mycket skolarbete och jag vet inte vad jag ska göra. Jag beslöt mig att prata med vår syv i skolan då hon också har koll på närvaron i skolan. Jag beslutade att berätta allt och hon var chockad men det var inte så mycket mer men hon förstod och gav mig ledighet de dagarna jag behövde. Dock kändes det som att lärarna i skolan brydde sig ibland och hade empati ibland, det var som ett rollspel men i slutändan brydde det sig inte ett enda dugg.
Det som gav mig mest ångest var att jag inte visste hur jag skulle skicka brev till min bror och det var som ett frågetecken och jag vill bara veta att han mådde bra. Tillslut fick jag och mamma ett brev av honom och jag var så glad och mamma började gråta. Därefter fick jag reda på hur jag skulle skicka brev till honom och jag skrev lång alltså väldigt långa brev till honom hela tiden. Efter en tid kom den första förhandlingen och jag ringde tingsrätten för att veta tiden och så vidare. Jag åker dit med min brors vänner och vi sitter där, när min bror kommer in och jag ser honom får jag ett lugn i hela kroppen så att jag ser att han mår helt okej.
Förhandlingen skulle ske privat så de enda vi fick veta är vilka dagar detta handlade om. Sedan gick vi ut och kom in när de hade beslutat om han skulle släppas eller inte. Han släpptes inte och jag fick ångest igen. Jag åkte hem och berättade allt jag visste till mamma och sedan till pappa över telefon.
Grejen är att i brevet vi fick ville inte min bror att våra föräldrar skulle komma till förhandlingen eftersom vi har väldigt känsliga föräldrar.
Sommarlovet kom och de blev förhandlingar efter förhandlingar och vid denna tid började mina föräldrar också komma, men de slutade med att de häktade honom hela tiden, jag tror den här tiden var en av de jobbigaste för att jag såg mina föräldrar gråta hela tiden, till och med min pappa när han var hemma så grät han och där brast mitt hjärta som mest. Jag hade aldrig sett pappa gråta förut och det sved i mitt hjärta så mycket för då fattade jag verkligen hur sårad han var.
Vissa gånger var vi två arga också, vi kunde stå och skrika på ingenting och bara spekulera hur detta kan ha hänt. Men i slutet av augusti så var det en förhandling och det var då min bror hade suttit över 100 dagar. Jag hade alltid ett litet hopp om att han någon dag skulle komma ut men hoppet var inte så stort. Förhandling pågick och det har alltid varit under stängda dörrar. Sitter där och får en bra magkänsla men vill inte ha hopp då det blir jobbigt efter att han blir nekad. När jag kommer in till förhandlingen så är det som att det duckar frågan om han ska släppas eller inte men han släpps och alla blev så chockade av att han släpptes och han blev så glad att han hoppade ut stolen.
Vi går ut ur salen och går till baksidan av tingsrätten och väntar på att han ska skrivas ut och komma ut. Sedan åker vi och äter Max då han var sugen på det och han hade sett Max reklamen i flera dagar. Efter det åker vi hem och några av hans vänner följer med hem.
Runt klockan sex, sju tiden så är min bror och hans vän på balkongen och jag ligger i min säng och kollar på TikTok. Min bror skyndar in från balkongen och går till min mamma och pappa där och då säger han bli inte orolig men jag tror jag kommer att åka in igen. Mamma och pappa får stress och förstår inte vad som händer. Min bror såg att två polisbilar kom och alla fattade att de två bilar så betyder de att de ska transportera någon. Det ringer på dörren och jag öppnar polisen, frågar direkt vad jag heter och jag säger mitt namn, sedan frågar de vad min bror heter och när han säger sitt namn säger de att han är efterlyst. Vi chockade och min bror förklarade att han precis blev släppt. Poliserna kommer in och var också förvirrade, de delade upp oss i lägenheten och jag och min bror sitter i vardagsrummet och jag får ångest och panik ser mamma gråta och pappa arg och mitt hjärta bara går sönder i bitar håller min brors hand och har panik. Polisen väntar på svar och de kanske går fem minuter men det känns som tre timmar. Polisen kommer fram och säger att han ska åka med det in igen och jag får en panikattack och gråter och släpper inte, han och han kramar om mig och jag bara känner att jag håller på att dö. Min bror säger hejdå till mina föräldrar och alla gråter bara och mitt hjärta går sönder mer att jag ser hur min pappa och mamma gråter.
Efter den dagen så är de helg och efter helgen så är det förhandling igen fast i hovrätten. Jag och min mamma är där samt min brors vän. Vi kommer in i hovrätten och så kommer min bror in och jag ser att han är sliten att detta tog verkligen hårt på hans psyke. Vi är där och de sitter och pratar men det är fortfarande under stängda dörrar så vi går ut och väntar på deras beslut.
Grejen var att när han blev släppt så överklagade åklagaren till hovrätten och det är därför han åkte in igen. När vi kom in i hovrätten igen sa de att det ska ha kvar domen som ställdes på fredagen när han släpptes och vi alla blev glada och såg han hoppa ur stolen. Men det ställdes en dom efter den andra domen och det var att han skulle in i häktet. Så vi missförstod och när min bror fattade det så blev han så ledsen och såg bara hur han gick från att ha förhoppningar till att se deprimerad ut.
Jag tyckte själv att det var jättehemskt för att de liksom lurade min bror. Men till slut blev det dags för rättegång. Den gången var jag där själv. Han dömdes men kom ut till slut. Dock var det väldigt svårt för honom att landa när han kom ut. Det första han gjorde var att försöka hitta ett jobb men det var jättesvårt men tillslut löste han det då han hade gamla arbetskontakter.
Nu när man tänker tillbaka till allt så känns det som att det var som en dröm fast att allt gick så snabbt. Men i stunden när allt skedde så gick allt så långsamt, man fick ta allt dag för dag och tänka att soligare dagar kommer.
