Den 13 augusti beslutade riksdagen att straffbarhetsåldern ska sänkas från 15 till 14 år för vissa allvarliga brott under en period om fem år.

Bufffs primära målgrupp är barn och unga som har en frihetsberövad familjemedlem. Det innebär att vi också möter barn som har ett frihetsberövat syskon. I vårt uppsökande arbete på Kriminalvårdens enheter har Bufff med andra ord under lång tid redan mött fängslade och häktade barn. För även den som är 15, 16 eller 17 år är ett barn. Att Sverige har barn i fängelse är alltså inget nytt.

När samhället nu fattar beslut som innebär att även 14-åringar kan frihetsberövas behöver ännu högre krav ställas på att barnrätten fungerar i praktiken. Regeringen har bland annat lyft utbildning, återfallsförebyggande insatser och stöd för återintegrering i samhället som viktiga delar för barn och unga inom Kriminalvården.

Men hur kommer detta att säkerställas?

Bufff ser redan i dag att beredskapen för att möta yngre frihetsberövades särskilda behov inte alltid är tillräcklig, något som även Kriminalvården har lyft i debatten om konsekvenserna av en sänkt straffbarhetsålder. Det är för tidigt, det går för snabbt.

När åldern nu sänks blir frågan om genomförandet ännu viktigare. Det räcker inte att utbildning, stöd och återintegrering finns formulerade som ambitioner. Det måste också finnas förutsättningar för att genomföra insatserna och tydliga planer för att följa upp hur de fungerar.

Bufff står fast vid barnkonventionens principer: frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Samtidigt behöver samhället kunna skyddas från allvarligt våld.

Att Sverige står inför en verklighet där allt yngre barn begår fruktansvärda våldsbrott är ett stort misslyckande i sig. Vi har inte råd att misslyckas en gång till.